Ulf Eriksson

Mörarpsvägen 390
253 54 Mörarp
073-675 54 95

konst.ulf.eriksson@telia.com

Född 1942 i Helsingborg.
Bostad och ateljé vid korsningen Mörarpsvägen/Rosenlundsvägen, Mörarp.
Målare, grafiker. Autodidakt.

”Ulf Eriksson är en svensk målare, grafiker och textilkonstnär.
Han har gjort studieresor runt om i Europa med längre uppehåll i Paris och London.
Bland annat liftade han runt i USA, Europa och Asien där han träffade andra yrkesverksamma konstnärer”.

Ett hundratal separatutställningar i Sverige, Tyskland och USA efter debuten 1968 på Galleri HS Lund.

Ett hundratal samlingsutställningar, ett flertal jurybedömda, fr.o.m. Vårsalongen Vikingsberg och Grafiktriennalen Liljevalchs 1968,
Nationalmuseum Nijmegen Holland 1998.

Representerad bland annat vid Nationalmuseum Stockholm, Warszawa, Malmö och Helsingborg Museum,
Ystad Konstmuseum, Statens Konstråd, Metropolitan, Brooklyn och Guggenheim Museum New York
samt vid ett flertal kommuner, kulturnämnder och landsting.

”Ulf Eriksson är en konstnär som med sina sprudlande färger skapar ett spännande uttryck för betraktaren. 
Han skapar ljusa luftiga verk, där cykeln ofta är berättaren av tillbakablickarna.
Cyklister, spelmän, utedansbanor med liten orkester men också hans egen trädgård med frodig blomning
är kulturkrafter som påverkar hans skapande”.


Från tiden då jag först lärde känna Ulf…
i slutet av 1980-talet, mins jag speciellt hans målningar som höstlandskap i dramatiska färger.
Plogtiltorna i mörk umbra, skar obevekligt genom sydskånska åkrar.
Landskapen bevakades av vresigt knotiga nästan avlövade träd
i grafisk silhuett, mot moln, tungt belastade av hotande oväder.

Som kontrast alstrades värme av en sol som lyste – inte med ljus – utan med hjälp av intensivt röda färgtoner.
Hans nästan påträngande röda solar, skapade välgörande rymd åt landskapen
som födde höstdofter och tycktes sjunga om den natur som gjorde sig beredd på vila.

Om man säger att Vincent van Gogh "plöjde i färgen", vill jag påstå att Ulf plöjde med färgen.
Det var inte ett måleri som verkade noggrant penslat.
Det var snarare framsprunget ur spontant sprutande färgtuber.
Han bokstavligen kröp omkring och klämde åt tuberna på sitt lilla scengolv.
Oljefärgen liksom ”flög” genom den förtätade ateljéluften
och landade på duken, för att med spatel eller borstpensel
ivrigt justeras av den temperamentsfulle konstnären.

HLg 2024